Ja, då ska jag alltså redogöra för dagens äventyr.
Ska börja med att berätta att jag och Malin, som vi köpte honom av, har ganska tät kontakt, både kring Dumle och kring lite annat. Hon har ju en ponnyridskola, Måsta, och jag brukar få komma ner till henne och hjälpa henne lite med ridlektioner och så. 
Dom har varit och hälsat på Dumle en gång tidigare, förra vintern, men då var han inte inriden ännu, och stod fortfarande på ridklubben. Dom har aldrig sett hur han bor eller träffat hans kompisar förrän idag, bara sett bilder.

Iallafall, så verkade Dumle superglad när vi kom och skulle ta in honom. Han kom springande, och hur ofta händer det? Typ aldrig, oftast är det tvärt om, att man får springa själv för att få tag i honom.
Undrar om han såg att det var dom? Om han känner igen dem? Det måste han ju nästan göra, hästar har väl bra minne??

Dagen till ära fick Dumle ha på sig sina lila benskydd, för att matcha schabraket. Tyvärr har han fått ett litet skav av remontnosgrimman, så jag fick byta till vanlig engelsk, men det funkar det också.
Vi tog en liten promenad till Bränslanpaddocken, inga konstigheter. Däremot så var han ganska seg och lat till en början, så Olivia fick jobba ganska mycket med benen. Det har nog blivit lite för mycket barnridning och för lite krav den senaste tiden...
Väl framme i paddocken fick Olivia rida lite fritt. Först i skritt och trav, och han var som sagt lite ovillig. Olivia är en mycket duktig liten ryttare, men var lite för snäll. När hon väl tuffade till sig blev det mycket bättre.

Jag la fram några bommar åt dem, som dom travade över. Första gången lite tveksamt, men sen gick det bättre. han är ju lite sån ibland, att han gärna vill "se sig för" första gången.
Sen fick hon galoppera honom lite, och så la jag upp ett litet hinder åt dem, som dom skuttade över några gånger. Kalaskul, tyckte båda två.

Vi tog slingorna hem, men före det skulle vi prova vattengraven. Tyvärr så såg Dumle ett vattenmonster där i, och vägrade gå i utan att någon gick före. Jag fick offra mig, så jag blev blöt nästan upp till knäna.
Hemvägen gick förövrigt som på räls. Han är ju så himla cool att ha med sig, för han skulle ju aldrig någonsin få för sig att hitta på något eget. han lufsade på där, ibland före mig och Malin, och ibland efter. Travade en bit framför, och vände och travade tillbaka. Precis det Olivia bad honom om.

Finaste, älskade Dumle. Han är verkligen en pärla, den där lilla Pownien, och jag är så glad för att jag har honom. Mitt hjärta...

Här kommer två bilder på de fina två:

Travar bommar. (Den gröna människan på sidan är jag...)


Travar på. Visst är dom fina?
Båda bilderna är tagna av Malin.

Ska försöka aktivera lill-buset lite mer än bara små skritt-promenader under helgen. Han behöver lite mer kondis... =)

Det var Dumles dag idag.
Ha det bra.