Nu har ju Dumle varit hos oss i några dagar, och hunnit landa lite mer.
Måste säga att han är en oerhört klok ponny.
Vi har de senaste tre dagarna vant honom lite vid täcket. Satt på det och tagit av det några gånger, och gått små promenader så han får känna hur det känns att röra sig i det.
Och idag har han haft det på sig ute i hagen för första gången. han var jättesöt, för han liksom vände sig om och tittade på sig själv, precis som om han undrade varför han helt plötsligt bytt färg till lila...??

Han är en riktig liten filur har vi lyckats konstatera. Oron var stor igår, för han ville inte äta. I övrigt var han pigg och glad, han drack, slickade på saltstenen, var social, men ville inte äta något hö.
Inte förrän vi kom med ett kilo silagehö, och slängde in det i det bortre hörnet. Då åt han med god aptit. Varför han skulle ha det just där är det väl bara han själv som vet, men huvudsaken är att han blev nöjd till slut iallfall.

Usch, ibland är det så hemskt att vara hästägare. "Inlärningsfasen", dvs den första tiden när man ska lära känna sin nya älskling, är nog värst. "Hur reagerar han nu?" "varför gör han så?" Vad ska jag göra för att han ska vara glad?" etc.
Men det är bara jag som hispar så det syns, iallafall. Hedda och Malin är inte lika oroligt lagda som jag, och tur är väl det, för om de vore det så skulle han nog inte stå i en box i stallet just nu, utan ligga under täcket i min säng...

Det är så svårt att låta bli att tycka om och älska lilla Dumle. Han är verkligen en ponny med stort hjärta, och jag ser verkligen fram emot att få vara delaktig i hans uppväxt och utveckling. <3

Imorrn ska vi gå på en lite längre promenad, tänkte jag. Vi ska gå upp mot travstallen, och se reaktionerna på lite lätt trafik. Det ska bli spännande!