Ja, här kommer då äntligen del 2 i min lilla "reflektionsserie".

I Del ett efterfrågade jag VARFÖR många väljer att införskaffa en söt liten pownie, ibland istället för en normalstor, ridbar kompis.

Om jag ska tala för mig själv, som var 23 år gammal när jag skaffade min shettiskorsning Dumle, så ska jag berätta för er som inte vet det att han införskaffades främst som sällskap åt våran andra häst, D-ponnyn Gromit, som lider av en synskada. Dessutom var han tänkt som ett litet utbildningsprojekt, någonting att jobba med, då han var endast 3 år och helt "oslipad".

Om man, som jag själv och mina syskon, är 25+ inte är längre eller tyngre än en storvuxen 10-åring, alternativt en normalbyggt 13-åring, kan det faktiskt vara ett ganska lyckat koncept, att införskaffa en liten pownie och sedan utbilda och uppfostra den. man kan intingen göra det för att sälja den vidare, dock blir väl inte förtjänsten alltför god, med tanke på vad det kostar att hålla/försörja en häst, plus träningskostnader om man vill ha hjälp av instruktör i utbildningen. Men om man är sugen och verkligen går in för att lyckas med uppgiften, så är det om inte annat väldigt roligt, lärorikt, och ger en himla boost för självförtroendet och självkänslan. Om man lyckas, dvs...

En annan sak som jag har märkt av de senaste 2 åren, är den nya "flugan" som verkligen hamnade på tapeten på allvar när säsong ett av tv-programmet PonnyAkuten hade premiär... Pratar förstås om Frihetsdressyr.
Mina åsikter om Frihetsdressyr är ganska splittrade, det beror på ur vilken vinkel som man väljer att prata om det.

Allt vi gör med hästarna från marken kan ju klassas som frihetsdressyr. Från grundläggande markträning, såsom promenera med hästen i skog och mark, lära den följa och respektera och lita på människan, till ren trickträning.

 

Sanningen är ju den, att även om man är hästintresserad, ridit sedan barnsben och bara älskar dessa fyrfota underbaringar, så behöver man inte vara intresserad av att rida. Det fina med hästar är ju att det finns en plats för alla, inte bara för dem som vill rida, träna, tävla och utbilda. Där finns också plats för den som kanske inte känner att de får ut något av ridning, utan bara vill umgås, lära sig hantera och knyta band till hästen som individ, utan vidare krav. Där kan man säga att den lilla ponnyn är ett utmärkt val av häst, då den är relativt billig i drift, och otroligt rolig att jobba med.

 

För att detta inlägg inte ska skena iväg och bli alldeles för långt, så väljer jag att sätta punkt här.

Fortsättning följer, om någon dag, i "Små Pownisar - Del 3", då ni kommer få läsa mer om mina reflektioner kring att äga, träna och älska de små liven.

Har ni åsikter så är ni välkomna att kommentera, men alla anonyma kommentarer kommer att raderas, oavsett om det är positiv eller negativ kritik. Välkommen att diskutera med mig, men då vill jag veta vem jag diskuterar med!

Min vackra, älskade lilla pownie-skrutt. <3